Första timmarna i nakenhet.
Han kysser mig och säger jag älskar dig, håller kvar min blick någon sekund innan han virvlar iväg mot bilen där carl väntar.
Jag står kvar i hans vardagsrum tittar mig runt som om jag inte riktigt vet vart jag är eller varför jag är där.
Jag stirrar på soffan och i likhet med när ögonen ska vänja sig vid starkt ljus efter mörker ser jag ingenting.
Jag tar vant upp en cigg ur mitt skrynkliga paket och försöker bestämma mig för vad jag känner i kroppen, hans glädje över att äntligen få gå ut och fiska har varit så stark att den smittat mig.
Medan jag stod där förstod jag samtidigt att detta är den första av många kvällar vi somnar långt ifrån varandra, det första samtalet av många som ständigt avbryts av knaster och som snart kommer gå över till att inte vara någon mottagning alls av den enkla andleningen att Telia eller något annat telefonbolag inte har lagt pengar på telemaster mitt i östersjön...
Kanske gör det mig gott. Jag springer på, låter sällan mina tankar vila eller ta ett andetag innan jag ger mig in i en ny tanke. Men att han är borta ibland tvingar mig att sakta ner tempot, jag tvingas sakna honom. Jag behöver det. Kanske är "behöver" ett plumpt uttryck. Men jag tror att saknaden får mina käslor att bli allt mer säker på det jag redan vet:
Jag älskar honom, sättet han kysser min nacke, sättet han smeker min tumme när jag i vår ensamhet tvingar honom att hålla mig i handen, sättet hans ögon sprutar av energi när han är rastlös, sättet han smeker min axel eller när han tittar mig rakt i ögonen och säger "jag älskar dig" med en ärlighet som får mig att tro på det...
Jag står kvar i hans vardagsrum tittar mig runt som om jag inte riktigt vet vart jag är eller varför jag är där.
Jag stirrar på soffan och i likhet med när ögonen ska vänja sig vid starkt ljus efter mörker ser jag ingenting.
Jag tar vant upp en cigg ur mitt skrynkliga paket och försöker bestämma mig för vad jag känner i kroppen, hans glädje över att äntligen få gå ut och fiska har varit så stark att den smittat mig.
Medan jag stod där förstod jag samtidigt att detta är den första av många kvällar vi somnar långt ifrån varandra, det första samtalet av många som ständigt avbryts av knaster och som snart kommer gå över till att inte vara någon mottagning alls av den enkla andleningen att Telia eller något annat telefonbolag inte har lagt pengar på telemaster mitt i östersjön...
Kanske gör det mig gott. Jag springer på, låter sällan mina tankar vila eller ta ett andetag innan jag ger mig in i en ny tanke. Men att han är borta ibland tvingar mig att sakta ner tempot, jag tvingas sakna honom. Jag behöver det. Kanske är "behöver" ett plumpt uttryck. Men jag tror att saknaden får mina käslor att bli allt mer säker på det jag redan vet:
Jag älskar honom, sättet han kysser min nacke, sättet han smeker min tumme när jag i vår ensamhet tvingar honom att hålla mig i handen, sättet hans ögon sprutar av energi när han är rastlös, sättet han smeker min axel eller när han tittar mig rakt i ögonen och säger "jag älskar dig" med en ärlighet som får mig att tro på det...
Kommentarer
Trackback
