Fia Deras

När döden ännu en gång står framför mitt ansikte, så nära att jag kan känna hans unkna andedräkt. Andredräkt skapad av tårar
tårar fällda av oss, de som saknar. Av ångest över uteblivna ord och handlningar. Han skapar ett hål i våra hjärtan.
Han får mig att fyllas av smärta, han får mig att hata. Han får mig att vägra öppna mig. Han skapar osäkerhet, ovilja och hat.
Är hans hat så starkt mot livets vackra ting, är hans hat så strakt mot livetsgåvor, är hans hat mot livetsvågor, är hans hat något vi
alla måste lära oss att leva med?
Jag frågar mig vart svaret på de evigt fladdrande frågorna. Frågor som ställts av människor i alla år, på alla språk.
Vågar vi hoppas på livet? Något som vi vet kommer sluta. Det ända vi alla vet säkert med livet är att allas liv kommer sluta.
Heroiskt! Ensamt? Lyckligt? Hatande? Glad?
Kännslan av en tvångströja slingrar sig tätt längs min kropp, galenskapen brinner i mitt blid likt skriket kliar i mina lungor.